Kvinnan med snoret

 

Kvinnan med balsamflaskan. I evangelisten Markus version av den här berättelsen, säger Jesus att ”överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne”.

Det anande knappast fariséen som bjudit hem Jesus, när han närmast äcklad konstaterade att den som låter en sådan kvinna röra vid sig, kan inte vara en sann profet. Det anade förmodligen inte kvinnan själv heller – förmodligen tänkte hon inte en tanke på det, när hon storgrät vid Jesu fötter. Hennes fokus var någon helt annanstans – nämligen på Jesus, och bara där. Med tårar – och med tårar kommer snor – kyssar, hår och balsam. Allt på en gång. Kladdigt, kroppsligt, högljutt.

De som satt omkring, blev påtagligt störda. Vi som hör berättelsen idag, kan också bli störda. Fast förmodligen inte riktigt på samma sak.

De som låg till bords med Jesus, störde sig på att han lät en synderska röra vid honom, och på att kvinnan brakade in på en fest hon inte var bjuden till och struntade i alla konventioner för att få komma till Jesus sin kärlek och längtan efter kärlek och upprättelse. Hon var för mycket, helt enkelt. Hon borde ha vetat sin plats och det borde Jesus också – tyckte åtminstone Simon.

Vi som läser texten nu, vi vet hur det hängde ihop. Vi har hört orden om ”hon har fått förlåtelse för sina synder, för hon har visat stor kärlek”. Vi vet att Jesus inte gjorde skillnad på människor utifrån kön, social ställning eller syndaregister. Våra triggerpunkter ligger inte riktigt där. Men betyder det att vi är bra på att hantera den sortens tro och längtan som får människor att bokstavligt eller bildligt slänga sig på golvet och kyssa fötter? Kan vi hantera ett förkrossat hjärta – vårt eget eller någon annans?

För, så vitt vi kan veta, så är det just det som det handlar om här. Kvinnan med balsamflaskan har sökt upp Jesus för att få hjälp. Hon söker upprättelse, nåd och kärlek. Hennes kamp mot synden, den hon själv begått och den som begåtts mot henne, hade på något sätt som vi inte vet något om, fört henne till Jesus. Hos honom såg hon, eller anade i alla fall, Guds kärlek och nåd. Hon kom inte, som fariséerna, för att pröva om Jesus uppfyllde hennes högt ställda krav. Hon kom inte för att se om Jesus och det han stod för var något för henne, eller för att se om något med honom kunde passa in i hennes liv. Nej, hon kom för att hon var tvungen, för att hon behövde honom. För att hon insett, förmodligen den hårda vägen, att han var hennes enda hopp, hennes enda räddning. Så hon släppte greppet om all eventuell stolthet, all självkontroll och alla försök att klara sig på egen hand, och slängde sig ned vid Jesu fötter, utan något annat att erbjuda än sin kärlek.

Och det är här jag tror att det finns något som provocerar oss som lever idag, i självkontrollens och individualismens tid. Underkastelse, förkrosselse och radikal ödmjukhet är inte beteenden eller känslor som vi talar om särskilt ofta, och när det sker gör vi det sällan i positiva ordalag. Det passar liksom inte in i idealbilden – en bra människa ska vara hel, självständig, harmonisk, trygg och oberoende. Inte ligga och kräla på golvet och kyssa någons fötter och liksom tigga och be om kärlek. Dessutom lever vi i en värld där den kärlek som får en att tigga, be och underkasta sig kan resultera i förnedring och utnyttjande och därför faktiskt kan bli farlig.

Men, idealbild eller ej – inför livet och allt som sker med oss där, är vi, allihopa, precis så hjälplösa som kvinnan med balsamflaskan står för att hon faktiskt är. Vi kan inte på egen hand undvika att drabbas av det onda, och ännu mindre från att låta det onda drabba andra. Vi kan inte lura vare sig livet, synden, oss själva eller döden. Trots allt gott livet kan innebära, och trots alla gåvor Gud gett oss – vårt förstånd, våra begåvningar, våra styrkor och vår förmåga att skilja hyfsat mellan gott och ont – så är vi i slutänden ändå utlämnade. Åt oss själva, åt varandra, åt allt det som vill förnedra och förgöra oss. Vår kamp lyckas inte om vi kämpar ensamma. Ingen kan rädda sig själv från döden.

Därför är kvinnan med balsamflaskan en förebild i tro. Hennes tro är inte stark, självständig och harmonisk. Den är inte snygg och smidig och den är inte i takt med tiden. Hennes tro är kamp, balsam, tårar och snor. Den får henne att släppa både värdighet och självkontroll. Hennes tro handlar om att våga säga som det är och vara den hon är – men också om att låta Jesus vara den han är. Nämligen den ende som aldrig visar bort, förnedrar eller utnyttjar en kämpande tro. Den ende har makten – men framför allt kärleken – att förlåta synder, upprätta den som fallit och rädda hela världen från den eviga döden.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Inför söndagen

Nedanstående är en fastlagssöndagspredikan över andra årgångens texter, hållen i S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje för fyra år sedan.

”Gud, vår frälsare, vill att alla människor ska räddas och komma till insikt om sanningen” skriver Paulus – eller någon av Paulus lärjungar – till Timotheus. Sammanhanget är anvisningar för hur en rätt och värdig gudstjänst ska gå till, och själva citatet motiverar en uppmaning att inte bara be och tacka för de människor man har närmast, utan för alla. För Gud vill ju inte undanhålla någon kunskapen om att Han är den ende Guden, och att Jesus gett sitt liv för att rädda människornas liv, hans kärlek rymmer precis alla, och detta måste också de kristnas gudstjänst avspegla. Trots att de kristna vid den här tiden ofta var förföljda av dem som de bad för.

Det ligger alltså något rätt radikalt i de här orden – våra böner, och inte bara förbönen, utan också tackbönen, ska omfatta alla. Inte för att de förtjänat, eller väckt, någon glädje eller tacksamhet, utan för att det är sådan Gud är. Han älskar alla, och därför ger han sitt liv för alla, när Jesus dör på korset och sedan blir levande igen. Det är det som är Sanningen, som Paulus skriver om, den som Gud vill att alla ska få möjlighet att ta del av, eller uppleva.

Det är enkelt, i all sin storhet. Sanningen, den stora sanningen, är att varje människa är älskad. Så älskad att Gud, som är större än hela universum, gett sitt eget liv för att rädda oss. Och det vill Han att vi ska veta om. För att våra liv här och nu ska präglas av det, men också för att vi själva ska kunna ta ställning till om det här är en kärlek vi vill ta emot, eller inte.

Det borde vara enkelt. Men är det det? Är det OK idag, att tala om Guds kärlek genom Jesus Kristus som Sanningen? Eller ens som sanning, i obestämd form? Har orden Gud och Sanning blivit en förbjuden kombination? Eller åtminstone lite misstänkt?

Tanken slog mig, när jag under veckan på Twitter, skrev att det verkligen inte är Guds vilja att unga kvinnor och flickor med självskadebeteende, ska vårdas på rättspsykiatriska kliniker. Svaret kom blixtsnabbt: Hur kan du veta att Gud finns?”

Det här fick mig att inse vidden av hur komplicerat det börjar bli att bekänna sig till en religion överhuvudtaget, i Sverige idag. Hur till och med en tro som tar sig uttryck i ett emfatiskt delande av den allmänna opinionen, genast bemöts med misstänksamhet och, faktiskt, förakt. Och hur detta, förmodligen tillsammans med diverse andra faktorer, har börjat göra det svårt också för den som bekänner sig som kristen, att tänka och tala om sin tro i termer av sanning. Det är liksom OK att söka och fråga, men inte att finna, eller svara.

Givetvis kan ingen människa komma till full insikt om Guds sanning och vi kommer aldrig kunna enas om vilken uppsättning sanningar vi kan enas om till 100%.  Förmodligen kan vi inte ens komma till en adekvat definition av vad Sanningen egentligen är. Och vi ska sannerligen inte ta vår egen övertygelse om sanningen till argument för att göra våld på våra medmänniskor. Men betyder det automatiskt, att vi inte ska hålla saker som har med Gud att göra för sanna? Att en tro kan ha utgångspunkter som vi faktiskt håller för sanna även utanför vår egen erfarenhet och tanke?  När vi säger att Gud – för mig – är det eller det, si eller så, är det då inte fara värt att det som är avsett att vara öppenhet och ödmjukhet får konsekvenser som faktiskt är utestängande och förminskande? Allt det där som Gud är för mig – är Han inte det också för andra? Är Han inlåst i min upplevelse och känsla – eller är Han den som omsluter universum och låter sin Ande blåsa vart den vill? Var ska vi då finna gemenskap i vår tro? Var ska vi hitta vårt fäste, när våra känslor eller tankar sviker oss? Hur kan vi lita på Gud, om sanningen av honom är beroende av mig, eller inte överhuvudtaget åtkomligt eller tillåten att prata om?

Är det inte helt enkelt dags att börja passa sig, så att vi, i en förvisso ofta både sund och ödmjuk vilja till öppenhet och respekt, inte råkar slänga ut kärlekens barn med sanningsanspråkens badvatten?

För det är ju sådan som Gud valt att möta oss. Som ett kärlekens barn. I Jesus Kristus, låter han oss möta sin kärlek. Först som ett barn, sedan som en man som talar till oss öga mot öga, och därefter som en torterad, sargad dödsfånge. Gud, och Guds kärlek är ingen teori, ingen inre upplevelse, ingen känsla. Den är inget komplicerat tankesystem som kräver speciell insikt, själsfrid eller avancerade studier. Guds kärlek har blivit en människa, levt bland oss och dött för oss. Jesus har ätit och andats och sjungit och gråtit, lidit och dött för att vi ska få leva. Han ska möta oss, ansikte mot ansikte, vid tidens slut. Visst, det är ett mysterium hur det hänger ihop, men delar av det mysteriet är ytterst påtagligt. Jesus vill, att vi ska tro att det är sant att han älskar oss mer än sitt eget liv. Förstå det behöver vi inte, och inte bevisa det heller, för det är en annan sak. Lätt är det inte heller alltid, och det är ingenting konstigt eller farligt heller. Vi behöver inte vara tvärsäkra och trosvissa hela tiden. Inte nån gång alls faktiskt. För Jesus är också det, åt oss. Han säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet. I bestämd form. Och att ta emot detta och med ödmjukhet dela det med andra, det är inte fult, eller fel. Det är att följa med vetekornet ner i marken, och både ta emot, och dela den rika skörden av kärlek som Gud vill ge oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

Att förvalta förtroende

Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård.

31 kap. 9 § Kyrkoordningen

 

Tystnadsplikt. Är det något som det som slarvigt kallas för ”vanliga” människor vet om präster, så är det att vi har tystnadsplikt. Och är det något som dessa så kallat vanliga människor gillar med präster, så är det att vi har tystnadsplikt.  Blotta vetskapen att det finns personer i samhället som man kan gå till och berätta något och vara 100% säker på att det inte förs vidare, tycks vara en trygghet också för den som aldrig utnyttjar möjligheten.

Men däremot är det inte alla som vet exakt vad denna tystnadsplikt innebär och omfattar.  Oftast när jag pratar om prästens absoluta tystnadsplikt, mynnar samtalet ut i att jag förklarar vad tystnadsplikten INTE innebär. Till exempel att jodå, jag får berätta det allra mesta av det jag gjort på jobbet för min man när vi äter middag. Eller att nej, även om jag självklart inte berättar vitt och brett om vad någon anförtrott mig vid mjölkkylen på ICA, så faller det inte under den absoluta tystnadsplikten.  Eller att jo, det finns faktiskt tillfällen då den så att säga slår ut anmälningsplikten om barn och unga som far illa.

Jag försöker ta mig tid och vara pedagogisk och tydlig när frågor om tystnadsplikt kommer, helt enkelt för att jag tycker det är viktigt att människor vet vad som gäller respektive inte gäller. Jag ser det som ett av mina uppdrag som präst, att tydligt förmedla sådan kunskap och, när det behövs, räta ut frågetecken och reda ut missförstånd.

Samtidigt måste jag, i min tjänst och i mitt liv, ta ansvar inte bara för att förklara vad tystnadsplikt är, utan också för det faktum att alla människor faktiskt inte vet exakt vad det är. Att leva och tala och skriva på ett sånt sätt att det inte skapar osäkerhet eller brister i tilliten. Rent konkret innebär det till exempel att jag inte ska citerar församlingsbor i predikan, även om det handlar om något jag hört vid ett kyrkkaffe, eller vid samlingen på miniorerna.  Det innebär att jag inte bör referera till andra sorgehus vid begravningssamtal, eller berätta roliga anekdoter från andra vigslar när jag träffar brudpar, och det innebär att jag måste tänka mig för varje gång jag på något sätt berör mina arbetsuppgifter i sociala media. Inte därför att något av ovanstående automatiskt vore ett brott mot tystnadsplikten, men därför att de jag talar med kan uppfatta det så och därmed få sitt förtroende för dels mig, dels Svenska kyrkan som helhet, ordentligt rubbat. Det är inte alltid så lätt. Jag har både tillvarons alla gråzoner och min egen arvsynd emot mig och förmodligen har jag varit ute på hal is och gjort dumma grejer fler gånger än jag själv vet om.  Men det är ingen ursäkt. För jag har nämligen  lovat saker då jag prästvigdes, till exempel att följa vår kyrkas ordning och förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet. 

Som ni säkert förstår, skriver jag detta med anledning av den anmälan som lämnats in till domkapitlet i Visby, avseende domprost Mats Hermansson och ett inlägg han skrev på Facebook den 5 januari i år. Huruvida detta var ett brott mot tystnadsplikten eller ej är upp till domkapitlet att bedöma. Min förhoppning är dock att det här ärendet får oss som är präster att med självrannsakan fundera över hur vi hanterar tystnadsplikten, och då kanske främst i de sammanhang då den inte är i bruk, så att säga. För oss kan tystnadsplikten kanske vara både självklar och liksom vardaglig, men för de människor vi är satta att tjäna kan den, faktiskt, vara på liv och död.